i n s i d e l i n g o

Mörkret faller.

Det är så lätt, så mysigt att titta på fotografier.
Att spana in en vad som en gång varit verklighet, fångad på en liten ram, framkallad och förstorad till ett minne på en pappersbit är hur fascinerande som helst.  
Det behöver inte vara mina foton.
Inte mina vänners eller någon som jag ens känner heller.

Vi var nere i källarn här om kvällen och gick igenom en massa skit.
Ja, mycket skit. Det lades i olika högar, det som skulle skänkas bort, kastas, det som skulle upp till lägenheten och det som skulle tillbaka in.  Jag var grovt frustrerad och ville inte för mitt liv vara den som ansvarade för lyset. För lyset.
Lamporna i källaren slås automatiskt av var femte minut eller något i den stilen och innan dom slås av så lyser knappen som en liten varning. Medan Acke och mamma grävde fram vårt julpynt, hittade gamla skor och kläder, skrattade och jobbade så stog jag en bit ifrån och ja... Tryckte på knappen.  Det var ett stort ansvar och det lades på mig. 
För det innebar att jag inte kunde glida därifrån.
Vi var där nere i 2h och 30 min. You do the math...


Men så hittade mamma någonting som såg ut som fotomappar. Jag roffade åt mig dom ungefär som Sagge gjorde med maten igår vid middagsbordet eller som Cathrine när hon svalde hela kycklingklubban i ett svep.
Eller ja, som en Jill som verkligenverkligen vill se vad det är för fotografier.
Och det visade sig vara mina gamla foton!

Jag hittade mina pappersbitar.
Gamla verkligheter som fångats på små ramar, framkallade och förstorade.
Rickard och hela KU gänget och allt vad det innebar. Sundsvall med Lott och hela Gatufesten äventyret. Mitt San Francisco! Och foton från nians avslutning och veckorna precis innan. Bilder och vykort jag fått från människor som stått så nära så nära.
Som fortfarande står så nära men på ett annat sätt. Mina tidigare kapitel. Mys!
Lampknappen blev inte så mycket en börda som en tillgång och jag försvann in i mig själv en stund.

Nu när mörkret sveper över oss och ensamheten kommer krypande finns det inget bättre än att sitta i soffan med en kopp kaffe, gamla minnesfulla låtar och ett fotoalbum eller tre.
Äsch, nu ljög jag faktist. Det allra bästa är ju att slänga sig i soffan med gänget från min nuvarande verklighet, spela tv spel, snacka skit och skapa nya minnen.
Vi är bäst och det här är våran tid.
Jag älskar er alla.