i n s i d e l i n g o

När man har ett blankt papper framför sig är det så svårt att fylla det med ord. 

Sånna där fina ord. Ord som är värdiga att ta plats på ett helt fräscht blankt papper. 

Jag talar för mig själv men pennan säger det mesta. 

Jag brukar låta fingrarna leda tankarna och sedan utgå från vad som växer fram någonstans i mitten av pappret. Jag gillar att hålla det framför mig och titta på de bokstäver jag har ritat, kladda över dom som blev fula och ibland hitta på egna. Det är mitt ark och jag får göra precis som jag vill. Det som händer där när man har kommit halvvägs ungefär är att man ser hur känslorna tar form. Livet - det som händer precis just nu, precis sekunden man ritar. Och när man stannar upp mitt i en mening och börjar läsa det man skrev från början kan man tycka att de första raderna inte var värdiga ord. 

För just nu. Och orden som man kladdade över faktist inte var så tokiga som man tyckte att dom var. När man sedan fortsätter skriva och pryda det vackra pappret med allt man vill ha på det är det redan dax att vända blad... 

Börja om på nytt med nya ord. Nytt fräsch blankt papper.

Kruxet med ord är att det finns så många men inte tillräckligt många för att klä alla funderingar och känslor. 

Om vänder man på bladet: